genom dimman vandrar jag.
I dimman är man blind, det ända
man kan göra är att lyssna.
jag lyssnar. jag hör steg komma
emot mig. vänder mig åt alla håll
och försöker se vart stegen kommer
ifrån. genom dimman se jag en gistalt
som bara kommer närmare. den stannar
framför mig. nu ser jag vem det är.
du ler emot mig. säger \"hej\", det låter
som en viskning från fjärran. vi pratar en
stund, jag vill röra din kind, men du viker undan.
du ger mig ett leende. leendet gav mig svar
på alla frågar jag ställt dig. vi pratar och jag
märker inte att du tynar bort. nu står jag här
ensam igen. rädd och ledsen. dimman börjar
försvinna. mörkret försvinner och ljuset kommer
fram. jag ler, viskar tack och börjar gå där ifrån.