"Ge mig det, nu!"

Rösten var varken bedjande eller lugn. Det var ett rytande som slet trumhinnor mitt itu. Paketet med det rosa omslagspappret satt som gjutet i min famn. Jag skakade kvickt på huvudet med blicken genomborrad i golvet. En lätt skälvning for genom kroppen.

"Det tillhör inte längre dig. Det är MITT!" skrek rösten.

Jag tog två, tre, fyra släpande steg bakåt. Trots min motvillighet visste jag att det var lönlöst. Jag höll något i min famn som inte längre tillhörde mig. Ett par intensivt stirrande gröna ögon naglade sig fast i mitt huvud. Hackade sig igenom alla mina försvar, bit för bit. Trängde sig hela vägen in till min tankemur. Där började den plocka sönder muren, sten för sten. Ingången till mitt medvetande skulle snart stå öppet - som ett gapande hål i mitt inre.

"Du vet att jag inte måste göra detta, bara om du kämpar emot..."

Jag visste. Jag var medveten och brydde mig inte mer om det än en vild eld, som slukar allt i sin väg och förvandlar det till aska, skulle bry sig om det som nyss blivit förintat. Jag var en enmansarmé som slogs mot krafter större än jag någonsin kunde ana. Jag var chanslös. I underläge. Maktlös. Utan hopp. Sårbar. Utelämnad. Allt detta, var jag nu. Muren rasade och jag föll till marken med ett ihåligt skrik. Med en krampaktig rörelse tappade jag greppet och det rosa paketet flög ur min darrande famn. Med ett tyst duns landade den vackert omslagna presenten i den bländande vita snön mellan två svarta, taggiga fötter. Ett ekande skratt skar i mitt huvud och jag visste att allt var förlorat. Min själ var för evigt borta. Ett paket utan Öppet Köp med ett borttappat kvitto. Lucifer hade hämtat det som tillhörde honom...