Trött på att se
trött på att höra
trött på att lyssna
på de alla visa som vet bäst
på det dem tror du behöver
på allt de tror sig veta om dig
aldrig ensam
aldrig ifred
aldrig får tänka en fri tanke för stunden
jagad av spöken
stångad av döda
fångad av de levande
gråaktig bur utan dörrar
bara mörker och väggar
galler för fönster
skygglappar för att inte se dem andra
öronskydd för att inte höra sina tankar
de fängslade som aldrig kom ut
de som stannade i skuggan för länge
de som långsamt tynade bort
aldrig en person utan flera
aldrig ensam utan i flock
den vilsne som inte hittade vägen ut
hittades alltid till sist med brutna vingar
som hade blivit svarta av hat och förtvivlan
över ödet de andra hade bestämt åt denne
den vilsne som inte kunde höra sina tankar
den ende som kände till sitt rätta mål
den som hade sitt öde klart
men som blev splittrad
av de avundsjuka

Förlorad vilja,förlorad kamp
aldrig densamme som förr
en ny person utan vingar
dess enda sköld
från omvärldens påverkan
gick en stig denne aldrig valt
ledd av hypnosen som fortfarande varade
dimmiga ögon som inte såg det vackra
öron som inte hörde det ljuva
en röst
som kom aldrig ut
instängd i ett skal
med tankarna stängda i en bur
vingarnas själ släpades efter den levande döde
dennes tunga bördan som var ens vän
i den forntida tiden
då denne var fri
från allt ansvar
alla bekymmer
alla lögner
alla viljor
då det fanns bara en enda vilja
personens egna
den som lät honom leva
och känna sig fri
utan att bli förtärad
av eldens mörkaste magi

bedjan ,löften
aldrig hördes
det personen ville
tankarna tynade bort
skriande av smärta
rädsla för det mörka
kämpade mot vattens ström
såg fortfarande ljuset
som flög i höga skyn
mot det mörka och hånfulla
det glatta livet
hoppets löfte
det sista spåret
av dennes egna väg
ville föja efter
hölls kvar på plats
med blödande vingar
vars skepnad tynade bort
ögonen blev tomma
såg helvettens portar
kände eldens tänder
mot sitt eget kropp
kjedjan drogs åt runt halsen
tvingade honom sluta kämpa
stoppade det sista andetaget
vars gnistan av hopp
fanns fortfarande kvar

Aldrig densamme
aldrig sig själv
kjedjad satt personen kvar
med fallande fjädrar från vingarna
som försvann och upplösten
lik en dröm spricker då morgonen gryr.