Fredag direkt efter jobbet, jag sitter på tunnelbanan till en kompis för att hämta ett par filmer. Det har varit en lång och hård vecka, jag är trött och ofräsch. Framför mig sitter en grabb med en öl och han lockar på min uppmärksamhet genom musiken som spelas upp i mitt huvud. Jag plockar ut hörlurna.

Tänkte bara snacka lite. Om jag inte stör.
Det är lugnt — sa jag utan att ljuga — Stockholm kan vara kallt ibland och jag önskar fler tog sig tid att prata. Jag önskar jag tog mig tid att prata. Han frågade vad jag jobbade med, jag svarade och lade till
Kommer direkt därifrån nu.
Okey. Jag ska bli full.
Vad jobbar du själv med?
Inget. Gör lumpen men jag har permis en vecka nu. Måste koppla bort allt det där nu, jag behöver det.
Jag förstår, det är samma sak med mitt jobb, annars står man inte ut i längden.

Han nickade, undrade om jag tänkte stanna på samma plats hela livet eller letade efter annat, och jag hann knappt svara innan vi hade nått grabbens hållplats. Han presenterade sig och steg av. Mitt emot mig, fast ett par säten bort, bakom där grabben suttit, satt en tjej och log. Hon tittade på mig och log och skrattade till.

Var det hans första öl?
Tror inte det, det verkade som han hade druckit fler.
Jag tyckte han sa det var hans första.
Han kanske inte tålde så mycket.
Kanske.

Ansiktet, skrattet, så härligt det var, jag visste inte hur jag skulle reagera, så jag reagerade inte mer. Vid nästa hållplats gick vi båda av och jag lekte med tanken på att höra efter om hon ville ta en fika med mig. Jag lekte för länge.

Lördag och jag är på väg mot en restaurang för att dricka öl, en vän som fyller år och valt ett ställe som är alldeles för mäktigt för min ekonomi så jag nöjer mig med att göra de andra sällskap för ett par öl och om jag har tur finns det en bit tårta kvar. Det finns. Vi har väldigt trevligt, trots att stället har ett dåligt utbud av öl och personalens servicekänsla lämnar en del att önska. Vi lämnar stället redan innan tolv, mer eller mindre utkastade, de stänger tydligen alltid för tidigt på helgerna, och beger oss mot tunnelbanan som ska ta oss hem. Det är då jag ser henne igen.

Hon verkar klädd för utgång, eller åtminstone hemmafest, och är på väg mot samma håll vi kommer ifrån, på väg från tunnelbanan vi ska åka med. Jag blir ställd, följer henne med blicken när hon går förbi, inne i sin egen värld utstrålar hon samma härlighet som första gången vi såg, jag följer henne med blicken när hon försvinner bort bland allt annat folk som är på väg någonstans.

Jag funderar ett par sekunder innan jag säger åt mina vänner att åka utan mig, vänta inte, och joggar efter henne. Jag hinner ifatt, rör lätt vid hennes axel för uppmärksamhet, frågar om hon minns mig, hon ler och säger det är klart. Jag säger något av det jag tänkte att jag velat nämna dagen innan.

Jag ville bara säga hur trevligt det var igår. Du och grabben, ni gjorde min dag, Stockholm kan vara kallt ibland och jag önskar fler tog sig tid att prata. Jag önskar jag tog mig tid att prata.
Ja. Jag vet hur det känns.
Jag skulle gärna prata med mer okända människor, skulle du vilja göra det med mig över en fika någon dag?
Ja.
Bra.
Ja.

Nej, spola tillbaka, det där var konstruerat, gör om och gör rätt.

Jag funderade ett par sekunder innan jag inte sa någonting till mina vänner utan fortsatte med dem, åkte med dem, åkte hem.

Jag vet inte vad hon heter.

Jag kan inte glömma hennes skratt.