Bortom dimmornas bleka horisont
Skönjer jag världen mot ditt mjuka ryggslut
I ljuset från dina gnistrande kristaller
Syns dina nakna händer mot min frysande hud

Mina inre rum växlar hastigt som en kamelont
Ökar trycket mot bröstet minut för minut
I en spöklik skepnad över rosenbädd kastar jag mig ut och faller
Vid midjans timglas blir du oändligheten och min avgud

Bortom dimmornas bleka horisont
Andas min kärlek till viskningarna av återhållsam het
Tiden försvinner innan nästa blad är skrivet
Ville jag stryka vid midjan där linjen korsas av kotor

Bortom dimmornas bleka horisont
Ropar tysta ord att väcka kärlekens dövhet
Lyssna till din inre röst, ta inget för givet
Tillåt oss förledas av kärlekens motor