igår somnade jag med dina ord på kudden
som en påminnelse om vad som finns men inte riktigt
finns
här

Och om du visste vilka avstånd jag går varje dag för att
träffa dig när du vägrar
mötas på mitten

det känns som en väldigt utdragen arkebusering
att stå blickstilla och
söka efter minsta lilla från dig som kan
lindra vad som komma skall

du har inget ansikte i mina drömmar men
dagarna fylls av dig likväl så
jag ser natten som min tidsbegränsade evighetsvila

när jag somnar med dina ord så slarvigt inslagna
i mina tårar
undrar jag ingenting mer än hur
vi hamnade här.