Jag befinner mig i ett sorts liv där jag nu känner mig gammal,
jag har för första gången insett att tiden går
och går och
går.

Jag vill egentligen stanna upp, lyssna, vänta,
men då händer allt utan mig
och jag vet inte hur länge man kan dra ut på tiden..
den är inte som ett gummiband.

Var har jag varit mina snart tjugo år?
Jag är relativt gammal egentligen.

Precis som dessa knubbiga russin,
har även jag varit liten, oförstörd?
Vad ska överraska dem i deras liv?
Har jag blivit överraskad?

När vi inte minns hur det var att ligga naken,
lycklig och fri på gräsmattan en varm, solig sommardag
med fötter och armar sträckta mot himlen blå,
har vi blivit för gamla då?

Man känner sig inte värd ett liv där man är fullt frisk,
när man aldrig känt hur det är att vara riktigt sjuk.
Egentligen.
Så är det.

Jag har kommit till en plats i livet när
siffrorna som bestämmer hur mycket av mitt liv som jag har sovit bort,
plötsligt får mig att stanna upp på riktigt och
fundera över var någonstans mina fotspår har satt sitt avtryck.

Eller om jag har trampat på samma ställe ända sedan jag lärde mig att gå.