Hon hade svårt att få de bitar tyg hon hade att räcka till för att skyla hennes unga kropp. Hennes magra figur var smutsig och hon såg skrämt mot dörren som ledde till den yttre världen.
- Låt honom bara inte slänga ut mig igen, jag gjorde ju som han ville denna gång. Allt han ville. -
Hennes kropp var mager, härjad av ett kort liv med för lite mat och för mycket våld. Hennes blickar gick nu mellan den slitna dörren och den stökiga sängen, i vilken hennes fader ännu låg och sov.
- Bara han inte vaknar och vill ha mer. Gudar, vad ska jag göra då? Är han bättre än alla de män som väntar där ute? -
En vind svepte genom rucklet och hon ryste. Hon ryckte till när fadern aggressivt mumlade något i sömnen. Så såg hon plötsligt den unga mannen stå där.
"Shh. Det är ingen fara, flicka lilla. Jag är din vän." Hans röst var len och alldeles för söt för att inte orsaka visst obehag, men ändå lapade hon i sig tryggheten i orden.
Med ljudlösa steg gick han fram och lyfte upp henne i sin famn. Det axellånga korpsvarta håret kittlade hennes kind och hon fnittrade till, vilket ledde till ytterligare grymtningar ifrån sängen. Hon stelnade till.
"Han kan inte skada dig längre. Jag ger dig säkerhet och lugn, värme och frihet." Hon tröstade sig i hans vackra ansikte, såg på en ansiktsform så perfekt att den inte kunde kallas mänsklig.
Försiktigt tog hon sig ur mannens famn och såg frågande mot fadern, varvid mannen nickade. Hon kravlade sig upp i sängen och lösgjorde den sovande faderns bälte, för att sedan förflytta sig till huvudänden av sängen.
"Hämnden är ljuv och liemannen ger dig en flykt därefter, ingen ånger, ingen skuld. Frihet."
Ett leende prydde flickans ansikte när ljuset i hennes ögon slocknade.