Det krävdes mod att börja så, och jag saknade det men skyllde på trötthet
Jag kände en strimma hopp i samma stund som jag vaknade
Och jag tvingade mig att kliva upp för jag ville inte somna om
Jag skymtade solen vid tapetskarven solen kom allt närmare mig

Jag började återfå värmen i kropp och själ
Minus tretton utanför altandörren då jag väcktes av solens strålar
Och jag tänkte stora tankar inför den här dagen
Men lät tankarna ersättas av storheten i livets möte

Och tyst för mig själv medgav jag att jag hade längtat
Och jag ville stjäla, och jag ville inte dela med mig
Inte nu, inte i realtid, möjligen skulle jag kunna återberätta det
Berätta hur det var med förskönande ord

Jag kände en värme spridas i min kropp och själ
För en stund kände jag igen mig själv
Jag parfymerade mig i kaffedoft och mars gick sin stilla gång
Och våren stod och väntade utanför en dörr som öppnats på glänt

Nya istappar, nya soltimmar och en skymt av grässtrån i utkanten av snödrivor
Solglasögonen behövs året runt och nu mer än någonsin
Och jag värmde på mitt kaffe från gårdagen
Det smakar bäst så, det har en smak som passar mig
Sån som jag är

Jag kände hur värmen kom tillbaka
Den spred sig ut i kroppen lemmar och fyllde mina frusna tår
Och en värme letade sig varsamt in i min själs mörkaste vrår
Och jag vet inte om jag egentligen behövde mer än så just då

Jag såg hur solen rörde sig utanför mina fönster
Jag öppnade persiennerna medan jag klädde mig för att gå ut till solen
Solen spelade en stund på pianot medan jag klädde mig
Och då såg jag föremålens skönhet, materialistens lycka
Och så avslutade jag ett e-postmedelande med orden ”soliga kramar”