längsmed floden nere i dalen, längs med alla gamla och rostiga fartygen, alla tåg och pråmar, här blir man aldrig trött på att andas, trött av att höra och se, numera behöver jag hjälp att andas, jag är inspärrad, kuvös, under en artificiell sol, en artificiell måne, matad, fåglarna är inte längre här, jag behöver inte längre dissekera något med min blick fågelkvinnor är min yttersta dröm, det enda vi egentligen är, är små utspridda, rutinmässigt och slumpmässigt utslängda små öar i vitt brus, på en bilfärd en gång fick jag höra hur en man båda benen avskurna, jag blev förskräckt, är min dikt inte längre en dikt, vilken sanning väger tyngst, om jag gömmer mig tillräckligt länge kanske jag slipper att komma fram, vi alla drar oss i slutet mot mittpunkten, medelpunkten, skall jag skriva min poesi som mittpunkten, relationen mellan två ord kanske fem ord som en tabell ungefär, minttabletten i min mun smälter som om den skulle vinna något på att inte smälta, om man håller sig tillräckligt länge kanske man vinner mer, vad vill man egentligen förklara med tystnad dit tanken inte längre når, tröttnar jag kan jag bara trä lapptäcket över huvudet och låtsas som ingenting allting någonting, jag är som fastkilad mellan två gångjärn, en man med rolig gång är ungefär samma sak, vad är rött som en himmel inte är, mörkblått är tillräckligt allvarligt, Casanovas drömmar blir aldrig sanning, vem räknas överhuvudtaget då vi inte längre räknar min röst är lika mycket värd som din röst, jag går längsmed vallgraven jag tittar inte längre för jag finner ingenting intressant att fästa min blick på, en kvinna med en oerhört lustig gång närmar sig mig, jag blir upphetsad, tänker absolut inte på spader fem, ruter, hjärter, otålighet är noggrannhet, skall jag knuffa henne i floden i vallgraven, är havet fortfarande redo att ta tag i mina bekymmer, min ryggrad känns som knotor jag är torr i munnen, om jag möter havet skulle havet då ta mina bekymmer på allvar alla skall vara så rädda för allvar idag, igår var det annorlunda,























ibland vill man bara slå någon riktigt hårt















































då kunde jag fortfarande dricka några koppar kaffe för att sedan ta en cigarrett, skulle jag få lust att göra något annorlunda skulle gång på gång bli till att bli sparkad på, imman på min fönsterruta måste finnas jag kan ju fortfarande se den, att arrangera alla ljusljudstakar till högtider är väl helt resonabelt vad är ett godtyckligt beteende värt är det värdefullt jag kan inte bete mig så att folk ser mig som andra då jag i själva verket inte är som andra eller är jag det jag vet inte jag förstår inte eller vill jag bara inte då jag ser mig själv som en bråkstake ljusstake vad är synonymer eller är orden i slutändan ett handikapp en förhårdnad kanske i Argentina, kuvös, av franskans ordagrann gran rannsakans lock, lägga på, ligghörnan är en enhet som är tillverkad för hjälpbarn som för tidigt födda en kuvös är tänkt att hjälpa spädbarnet att hålla temperaturen o infektionsrisken ofta är också kopplat till olika instrument som hjälper det att andas och ger det föda kanske jag kan känna den med min sönderknarkade tunga, äta bananer, jag letar efter en skenbar stat att luta mig mot ungefär som man kan luta sig mot ett oerhört stort betongblock för att långsamt iklädd många tankar låtsas tänka på vårlöven











































som med vinden färdas i fel riktning












































framför ögonlocken äta bananflugor, böjda flygande, högt ovanför månande, jag förklarar för henne att jag blir till månsken varje gång jag önskar tillräckligt mjukt, döljer mig i håret av hennes hud, flagor, flaggor utan stång, vinden, fåglarna är bara ditmålade, kritor och tuschpennor finner jag under en trasig kopp te, Casanovas drömmar blir aldrig sanning, vi är nu bortom horisonten, vilket är en omformulering, vi kan inte längre förklaras, räddas eller simma motströms, vi måste först imorgon möta allt, inatt skall vi bara dricka och supa och bli glada, vi skall nu glömma livet i vår kuvös, stundom tänker jag inte på ingenting ibland ter det sig som rimligt att dela vår olycka med vår granne, min blick glider över blickar, sidenkjol, rött, blått, en riktig skugga, du har sett mer av mig än någon annan, Vesuvius någonstans kommer verkligheten tillslut att brista i bitar av söndervittrad hud, jag blir ett drabbat utfall en by utan infall, vulkanens utbrott, alla dessa små men ändå ett inbrott, vi beblandar alla målarfärgen med snor och porslin gammalt regn allt är bara liksom ett suddigt fotografi, ett regn om några minuter, det blir till spikar i min tanke om hundskall från andra sidan trädstammen, en tudelad stat och alla ljusfägringar slingrar sig upp mellan springorna i marken genom ett töcken av cigarrettrök genom ett töcken av politisk stoppning politik rent generellt känns som motorvägar autobahn byggdes inte på en dag kanske två eller tre eller fyra ett skrik är ett träd är en ros är en blå viol, vem väger tyngst då man mäter broar, det som slutar är en uträkning, symboler på ett vitt ett utspritt och därför ett vitt papper, jag fångar vita punkter med min mun, på gatan blir jag nästan alltid förlamad fågelsmuts, till slutet finns bara kombinationer, beståndsdelar, vad är riktigt då man inte längre kan förklara, förstår jag verkligen vinden sitter katten på vinden, han rör sig alltid hon rör sig aldrig varför blir det så utan direkt inverkan, ungefär såsom jag tänker rinner höstregnet genom alla små på grund av ålderdom skapade fåror i trottoaren mina skor är blöta och jag blir långsamt utan att jag direkt märker det förkyld högt ovanför månade det, båten tog adjö med ett charmigt leende liksom som på asfalten har jag i min mun svårformulerade fotspår är språket längre riktigt tog alla byggstenar från ett eller flera håll samtidigt jag, att sammanföra sammanhang blir till ett stort och märkligt makrokosmos eller var det kanske































minutiöst uträknat då blåsten snuddade vid hennes kind




































hon förstod inte varför men det kändes på något sätt som om hon redan förstått allt som om någon faktiskt menade henne väl vinden snuddar vid hans kind, bara snuddar resten skulle förstås och uppfattas som överflödigt, kvantitativt, redan från början tillryggalagt sagt formulerat tidigare deklarerat reklamerat, uppfattar jag något i mörkret så blir konturerna oftast suddiga då jag ser tinget ifråga i verkligheten dom har rött brus i en trappuppgång och samtidigt blir en groda överkörd rent av fullkomligt splittrad av en lång bil i skydd mot regnet så väljer dom att ligga med varandra i en trappuppgång hon har aldrig känt så här starkt för någon vi kan titta på varandra efteråt men då jag inget ser, ser jag bara mig själv som i en riktig skugga i riktiga benknotor formulerar en mänsklig gestalt, vare sig hon ifråga saknar något så är hon dömd att tänka sig som en mörk mycket mörk lastkärra hon tänker dock just då inte han tänker sväljer hennes kinders eget språk talat genom ögonkast nedlåtande fågelkvitter deras falska sång ackompanjerar och efteråt delar dom på en cigarrett kvinnan tänker dock på något annat än att sotet från lysröret klibbar hennes sista tankar som hon någon gång kommer att tänka vid grodans lår vart tog kommunisten vägen kapitalisten har erövrat fortet, är det verkligen en absolut kropp som hänger på väggen, min far har en lång tid berättat om sin barndom som om den vore igår vad skall det behöva betyda då något så enkelt blir fastklibbat sot mot lysrören i vänthallen alla ventiler samlar uppmärksamhet formulerar sin omgivning en öken töar bort av ren förtvivlan vad ligger på vägen, jag låtsas kleta färg på rutinmässig bordskicksfarsdagutanpresentpapper jag slår in mig själv och hoppas på reaktionen som dock aldrig kommer inte förens jag gått ur tiden går ur den i ren och skär protest bilsemestern är ett återkommande fenomen, jag drömmer om röd obligatorisk familj jag känner hur min kuk växer i min taket är detsamma som himlavalvet hand behöver vi fortsätta räkna med allvar, jag har fem fingrar på vardera hand, en hand är en metafor för handling, att ta hand om saker och ting, jag försöker att inte lära mig någonting ligger egentligen bara i tiden att missförstå ligga i gräset och veta blått och rött, nu när vi börjar måla med färger så måste vi fråga oss själva vad färgerna betyder, ja, vi vet inte riktigt vart det skall brista men vi vet att det någon gång kommer att brista och då kommer det att brista hårt i mitt pass är mitt kort annorlunda, en är n




























vuen mänska v hank t










skad fr e vun pron a





kvinnligt kön n kvin

































rmen m nvnds els fr e bo

logiska könsskillnaderna, des ör d

oika klrela rl ch















































i en pöl blandar vi spott, ja, det blir t.o.m. nästan fotografiskt äkta
















































förväntningar som hör jag känner att jag då jag är ihop
















































med en flicka att jag

är ihop med könet i sig, och ofta bägge samtidigtimman

















































undivided blur man art ham en rojmke










































vem får jag bli undrar en utomstående då det i själva verket är denna person som är annorlunda, är verkligheten verkligen som ett suddigt fotografi, jag blir inte klok av rött eller grönt vin, jag blir drabbad söker ser längsmed den obeskrivbart mjuka dalen teven berättar i melodisk torr prosa om allt ljus utomhus och alla ljud som ljuset gör, handen kan delas in i korta avsnitt som betyder rörelse och tillskrivs stor betydelse, räknar alla steg jag tog sedan 11e maj, nu fick han äntligen lägga sig ner träden kan inte längre misstagas för träd för träd är just träd, men utan barken är dom ändå moraliskt ifrågasättbara, samtidigt så kändes det som om vi ikväll faktiskt vi båda två bägge i vårt sällskap samspel skulle lära sig att flyga i Finland dansar man tango, vi alla befinner sig i samma vakuum, samma och förvandlas till horisont från sjukhussängens menlöshet, håret är fett av färdigfuladeförfalskadeförorenadeofärdiga tankar mer eller mindre som ett exakt uträknat ljusfenomen, exempelvis som ett brev från dammet från en teveapparat, då hon tar på mig känner jag mig som fjorton år igen fågelkvittret jag inte kan ta på spelar stor roll i slutet av min mening ungefär som ett invärtes skrik någonstans brister det socialkompetens är lika med ett kromosomfel, liksom underförstått så hanterar vi det blå bruset under vår mattkant vi eller i alla fall jag runkar funkar dunkar klunkar och rimmar på rutin, vi är alla öar, då vi ligger med varandra ursäktar vi oss själva för en stund att kunna leva vad är egentligen givet om vi dricker alla ölar vi går alla sönder söndrar mödrar utan förhoppningar mördar tillskrivs John Lennon vi blir aldrig oss själva oss själva repet vi bli till sot blad rim lim tillräckligt räcke mycket vi sprider punkter pnukter blad papper som skrivits på tank pansarvagnar proportioner illa luktande luckra upp en lucka blå spis utan fågel en fågel är a priori en fågel en väg en dikt jag är min egen diet dike dikt utväg Napoleon visste allt vad han gjorde vi flyr från ryssland Stendahl hade det inte lätt syfilisen åt hans testiklar likaså var det för Schubert det gör ont, vi blandar färgen med vodka och snor liksom regnet sköljer bort skönheten hon som nu vill förklara för mig varför hon log så kraftigt och hur vi långsamt med vana händer tilldelar varandra hårda och torra smekningar utanför och inomhus är samma sak jag blir förvånad av hur en fågel reagerar då jag metodiskt slår igång radion invärtes tragik blåklint klingar nu ut det var för att kunna utökas blad banan vi slutar allt går sönder alla i samma båt ön ger med sig av sitt hem där vi kan få bo tills vi ruttnar bort i vår kuvös som vi delar med oss av ungefär som att se något vackert för att sedan torka sina ögon med smutsiga fingrar får vi förhoppningar bara för att vi har ett språk, kan en katt ha förhoppningar eller där skulle allt kunna sluta men när du dör blir allt red black white bara ljud han sitter med en konstgjordplatsigtratt på huvudet i en felparkerad bil på ett torg känner hur paniken långsamt långsamt långsamt repeterar sitt yttersta budskap i hans huvuds bakre regioner där synen centraliseras ändå trots att själva måstet att dela med sig uppkommit via det är numer modernt att äcklas av sitt eget ansikte vår från början motståndsrörelse mot att dela med sig vad händer om Vesuvius brister kan katten då reagera som om den skulle varit kapabel till att tala med dig med mig med dig med sig själv tänka kallas det alla dessa färger grönt beblandat med blått och rött grundar en annorlunda erotik vi vet att han är där men det är rösten som säger det allt annat är bara blå skärm liksom ett ljudhav våg från ett havets ljud är man inte besviken så är man annorlunda egoismen har blivit uppätenupptagen på grund av att vi förstått att det är lika egoistiskt att må bra av att dela med sig av en nästan oförståeligt blå himmel punkt