...jag är singel och det är helt underbart ety jag hatar allt det där löjliga 'tramset' mellan 'älskande' som mer visar upp sin egenkärlek än någon verklig tillgivenhet.

De flesta förfaller till att vilja äga en, styra ens liv och ställer frågor om vad man skall göra, vem man skall träffa, vem eller vilka man har träffat, vad som hände då och så vidare i all oändlighet.

Dessutom brukar de har synpunkter på vad jag gör med mina kläder, hur jag klär mig, hur jag tillbringar min dag, vad jag läser eller inte läser och hur jag handskas med min mathållning.

Avskyvärt, jag grips ofta nog av en lust att be 'nära vänner', 'familj', 'bekanta' och andra närmast sörjande att uppsöka ett hetare ställe.

Vad kärlek verkligen står för tycks de flesta vara medvetna om i verkligt korta stunder och då brukar det handla om vilken sorts kärlek de vill att andra skall förmedla till dem.

John F. Kennedy (presidenten) tycks ha sagt en gång ett slags bevingat uttryck 'Fråga dig inte vad ditt land kan göra för dig, fråga dig istället vad du kan göra för ditt land'. Jag skulle vilja ändra litet på innebörden i uttrycket.

'Fråga dig inte vad din vän/älskade kan göra för dig, fråga dig vad du kan göra för din vän/älskade.' Ja, jag vet, det är ofta för mye begärt.

Just nu önskar jag verkligen att jag hade en vän/älskade att ställa mot väggen och skjuta mina önskepilar emot...