jag mötte himlavalvet i dag
vi samtalade precis som förr

… nästan

himlen talade om evighetens ointagliga ofattbara
... jag lyssnade på nyanserna i det djupaste gråa

himlen viskade varma ord om vackra tankar om underskön meningslöshet
… jag hörde varje stavelse i dess eviga tystnad

sedan frågade himlen mig vad jag ser
jag ser helheten i smådelar, sa jag…
… jag förstår inte hur allt passar i hop, fortsatte jag
men nu, just precis nu…

ja, sa himlen

… det verkar som att det inte spelar någon roll, sa jag
men, du vet…

det känns rätt okej ändå

/