Jag vet precis vad ni tänker just nu.

Om detta vore stand-up på riktigt och inte falsk stå-upp i textform.

Om jag stod framför er på en scen och ni satt i publiken.

Jag vet precis vad ni tänker: när kommer hon att säga *...*? Hur länge kommer det att dröja? Hur länge kommer hon att mala på innan...? När kommer det?

Ni ser en oansenlig kvinna av obestämd ålder, med ett utseende bättre lämpat för ett liv bakom scenen än på... ni ser denna kvinna, hon håller en mikrofon, och ni tänker: när kommer hon säga det, säga det som i hennes ungdom kallades ”ett runt ord”.

Jag ser på er och ni ser på mig
och jag tänker nej nej nej
”runt ord” tänker ni inte.

Ni tänker när ska hon, när kommer det, när ska hon säga...

Inte om. När. För annars. Vore det inte. Stå-upp. Eller hur.

Jag vet vad ni tänker just nu. Ni vet däremot inte vad jag tänker. Jag tänker på hur märkligt det är att alla som ska vara roliga på en stå-upp-scen måste säga *...* Är det inte väldigt, väldigt omoget? Och inte ett dugg provocerande. Snarare provocerande med någon som hoppar över den ... grejen. Någon som överhuvudtaget inte bryr sig om någon grej överhuvudtaget. Överhuvudtaget. Någon grej.

Men vem är jag att provocera? Inte min stil, inte min roll, inte min grej.

Jag vet vad ni tänker. Kom till saken. Sluta cirkla runt grejen.

Så för att ni ska sluta tänka och börja lyssna, här kommer det!



Underliv.