När barndomsdrömmarna hänger som vissna blommor och gapar ihåliga i skuggan av det samtida jaget. Kan jag inte låta bli att le, åt den sorg som nog föralltid kommer att hänga över mig.
En sorg om brustna ideal och dåtida förhållanden, så främmande vacker att den blir farlig. Så farlig att jag inte riktigt märker att de döda ögonen i spegeln egentligen är mina. Att leéndet på mina läppar mera är som ett sprucket sår som klyver skallen på mitten.
Platsen för den klart lysande gnista jag hade när jag var barn är nu fylld utav någon sorts betvingad vrede över mig själv.
De enda jag kan ha kontakt med är de barn som fortfarande betingar själlösa, döda ting. Skulle mitt barnajag förlåta mig, skulle ert?