..så djupt ner i vansinnet..djupt ner i ett ingemansland där jag trodde att ingen utväg fanns..annat än att dö. Det var därför jag svag..42 kg tung kunde besluta mig för att pilla i mig så mycket gift jag kunde svälja..sedan vingla jag iväg och lade mig..stolt..i tron att aldrig mer behöva vakna..landa i en svart dimma..skön..behaglig..en plats som bara va..ingenting..där vila jag länge..tills jag vakna igen..till skammen..det var fruktansvärt att inse vad jag gjort..hur kunde jag göra så mot alla runt omkring?..hur ego får man vara?..det var fruktansvärt att se sig själv..se att allt det andra gjort mot mig..inte vad någonting mot det jag försökt med..mot dom som absolut inte förtjäna det..mina barn..när jag sedan skulle ta mig hem..från sjukhuset jag befann mig på var jag tvungen att snacka med en psykolog först..hur dom överhuvudtaget kunde släppa ut mig är en gåta..kunde knapps stå på benen..sluddra galet när jag tala..(gjorde jag föresten lång tid efteråt..plus att jag fick tix..inge kul alls..fast det är borta nu)..va jag sa till psykologen har jag egentligen ingen aning om..fast har ju läst på..vet va dom vill höra..vad dom där som säger dom vet anser är sjukt..och vad dom anser är friskt..ville nämligen en gång bli psykolog..så har läst på mycket..bara för att komma på att det mesta bara är skitsnack..för hur kan man tycka synd om..och förstå någon som är så jävla ego som jag var då?..någon borde fan blivit arg..bara en förbannad tur..att mitt eget jag blev det..för mig.