Det började med ett vulkanutbrott, bokstavligen då. Eller egentligen började det någon helt annanstans, som det så ofta gör. Vulkanutbrottet var bara det som fick allt att eskalera, som fick saker att gå upp i rök och efterföljdes av en glöd som brände sönder allt som kom i dess väg på ett ytterst obarmhärtigt sätt.

Det var ingen planerad resa, inget i hennes liv tenderade att vara speciellt planerat. Det mesta bara blev, och ibland blev det bra och ibland slutade det i fullständig katastrof. Problemet var att hon aldrig kunde göra någonting med måtta, allt hon gjorde rann över och hennes tillvaro var fylld av så många tvära kast att hon var mentalt whiplash skadad. Sen efter att hon frontalkrockat med verkligheten flydde hon.

Det var på grund av en sådan krock som hon nu satt på en flygplats, i en obekväm stol med en gräslig blå färg och så mycket människor runtomkring sig att syreandelen i luften började bli nästintill obefintlig. Hon strök på ett sjunde lager läppglans i ren uttråkning och tittade på sin klocka, och hatade. Avskydde tiden som rann iväg, att huden höll på att torka sönder, kände uppgivenhet och stick i hjärtat över allt hon lämnat kvar i Sverige och förbannade de stora sjok aska som låg över Europa och hade strandsatt henne på en flygplats i norra Frankrike, i en stad som ingen hört talas om och vars namn inte gick att uttala.

Frankrike var ett underbart land att spendera våren i, men inte om man egentligen förväntade sig att vara någon helt annanstans. Det var som att milen som skilde Stockholm och staden hon nu befann sig i inte var tillräckligt många för att hon skulle kunna andas ordentligt. Som att hans fingeravtryck fortfarande låg som ett mönster över hennes hud, och när hon blundade, hans blick som fick henne att lösas upp i kanterna.
Hon blinkade så hårt så att världen blev blågrönsvart för en sekund. När hon tittade upp möttes hon av en plats där allt tycktes stannat av. Ingen var på väg, ingen skyndade. Av den naturliga anledningen att det inte fanns något att vara på väg till. De var fast i någon slags icketid där allt hade stannat av.
Människors suckar studsade som ett eko mellan panoramafönstren och taxfreebutikerna mittemot. Irritationen låg som en hinna i luften och klibbade fast på huden tillsammans med dammet som fläktades runt av fläktarna och bildade rena dödsfällan för en astmatiker.

Hon kämpade med att få upp korken på en flaska vatten som kostat henne två euro. Evian, såklart. Det var som hon hade någon slags tvångstanke att köpa det dyraste av alla märken, som hennes ambivalens inför val i livet gjorde att hon satte sin tro till att det som kostade mest också var det bästa.