Vi träffas någon gång om året, jag och min första kärlek. Nu senast var det i december. Julen var på intågande och människor irrade runt på gatorna i en ändlös jakt på något att lägga under granen. Nakna träd och duniga storstadsbor.

Våra möten följer ett bestämt mönster. Vi möts hemma hos mig, jag lagar mat, korkar upp vin, tänder ljus och låter lägenheten fyllas av klassisk musik. Hon anländer alltid med andan i halsen och ett gäng förklaringar på lager. Det är barn som ska nattas, kläder som ska hämtas från kemtvätten och julgodis att baka.

Allt faller över hennes läppar i en enda röra, så hade det alltid varit. Hon pratar fort och utan pauser, som om varenda tanke som strömmar igenom hennes huvud blir till ord.

När hon tagit av sig kappan, kindkyssts, och hon fällt sin vanliga kommentar om att min lägenhet inte är något hem, utan en lekplats för svindyra minimalistiska arkitekter slår vi oss ner vid bordet.

Min blick fastnar på hennes fingrar som hon drar i cirkelrörelser på vinkupans kant. Förundrades över hur hon efter femton år fortfarande får mitt blod att pulsera kinderna röda. Men det är förstås minnena, varje del av henne bär på ett ögonblick av vår historia.

Hennes fingrar är ett av dem (och jag skulle känna igen dem bland tusen andra), jag kysste dem första gången en juninatt i mitten av 1990-talet. Det hade varit avslutningsfest på universitet, temat var romantiken, och när jag förde hennes hand till mina läppar och filmiskt kallade henne ”my lady” hade hon vänt bort ansiktet i ett skratt, fräknar och frihet.

Vi hade bara sagt några få ord till varandra tidigare, ändå följde hon mig hem den natten, långt innan festen var slut. Hon hade snott med sig en flaska billigt vin som hon halsade ur när hon slog ner på sängen i min minimala studentlägenhet. Jag kommer inte ihåg vad hon pratade om, men jag kommer ihåg hur hon gestikulerade och dramatiserade när hon gjorde det.

När hennes klänning föll till golvet var klockan soluppgång. Sedan, hur jag lät händerna leka längst hennes kroppskonturer, mina läppar mot hennes hals, hennes snabba andhämtning. Exalterad, naglar längst med min ryggrad, hon pressade knäna mot mina höfter, lekte med mitt hår. Svagt stönande, andetag mot mina hjärtslag.

Hon var tillräckligt, en tillräcklighet jag aldrig känt förut.

Ögonblicken, de hade blivit många, den sommaren, vintern och våren, innan förändringsprocesser och förnimmelser av verkligheter började göra sig påminda.

Hon är gift nu, sedan många år tillbaka, och jag brukar se våra möten som ett straff, en återkommande påminnelse om vad jag lät rinna mig ur händerna. Jag hade älskat henne (det gör jag nog fortfarande) och ibland, under de här kvällarna, var det som om alla dessa år som låg mellan idag och det som var vi inte existerade, om så bara för ett kort ögonblick.

.

Det var en gång en Ceasar och en Alice, och en tomhet.

När allt var över efter sommaren, vintern och våren fortsatte vi ses kontinuerligt, mest om nätterna, två betongbyggnader på ett campus var det enda som skilde oss åt.

Vid den här tiden hade allt redan börjat trasas sönder, krackelerat i kanterna och det som varit vi och kärleken hade ändrat skepnad.

En av dessa nätter föll hon i bitar över mig, det låter kanske melodramatiskt, men det var så det var, och efteråt fanns ingenting kvar.

Det kom så plötsligt att jag tappade fotfästet litegrann. Vi låg utmattade i sängen efter intensivt sex (det var alltid så förbannat intensivt med henne).

- Jag saknar dig
Hon låg med ryggen vänd mot mig och hennes röst var bara en viskning.
- Men jag är ju här
Svarade jag, och i samma sekund hörde jag en snyftning.
Skuggorna från persiennerna bildade ränder längst hennes nakna kropp.
- Jag vet att du har varit med andra, och det gör så himla ont.

Isen sprack under mina fötter. Vi var inte tillsammans längre, vi hade en tyst överenskommelse, och i den ingick inte exklusivitet.

Hennes axlar, de skakade av snyftningar som kom allt tätare, och ljudet av hennes gråt fick mig att sjunka allt djupare. Jag anklagade i tysthet en potentiell Gud för situationen han satt mig i och för sorgen han tyngde hennes hjärta med.

- Jag saknar dig och är rädd för att du ska försvinna
Sa hon, vände sig om, stödde upp huvudet med armbågen och såg på mig med stora blanka ögon.

Oförmögen att lova henne att stanna för alltid gjorde jag det enda jag kunde göra.

Jag drog upp hennes tunna kropp i min famn, och i samma sekund som jag gjorde det var det som om ytterligare en sträng inom henne brast.

Hon grät okontrollerat när jag strök hennes hår, hyschade henne likt ett litet barn, kysste hennes kindben, och torkade hennes tårar med mina fingrar.

- Jag lovar att vara här, hos dig, tills stjärnorna slocknat, solen har gått upp och dess strålar värmt upp jorden. Jag lovar att alltid vara ärlig mot dig, och jag lovar vara din vän vad som än händer

Min haka vilande på hennes huvud och, jag vet inte hur länge jag satt där med henne i min famn, det kändes som en evighet, men till slut kände jag hennes kropp slappna av under mina armar. Innan hon somnade sa hon


- Jag älskar dig, jag vet att jag inte får säga det, men jag tycker om dig alldeles hemskt mycket
Jag drog upp täcket över hennes blottade nyckelben och höll henne så hårt att det kändes som vår hud skulle smälta samman.
- Jag är här nu

Sa jag med läpparna mot hennes hår. Det var ingen lögn, jag var där, och jag skänkte henne mitt nu.

Det var en gång en Ceasar och en tomhet.

Det är en tragisk subtraktion i dokumentationen av mitt liv, och nu väntar jag bara på att vi ska bli ett, jag och tomheten. Väntar på den dagen då jag faller ner i mig själv och inte hittar upp.

.

Jag jobbar med siffror, jag förstår siffror på ett alldeles förträffligt sätt, jag studerar och analyserar dem, oftast tills långt efter kontorstid. Sedan går jag hem, eller ut, till någon godkänd bar med vänner, kolleger eller en utvald kvinna. Slåss om ordet och beställer mer vin. Komplimanger och kindkyssar.

I ärlighetens namn (Vad fan är ärlighet förresten ?), så är Alice mer än mitt livs kärlek. Hon är markören av ett innan och efter. Hon existerade i mitt liv när jag fortfarande strävade, när jag trodde mig ha alla svaren. Då receptet på lycka stod att läsa i Connoisseur och idealen var svarta tryckbokstäver på en lista i Forbs.

Nu kanske ni förväntar er att sensmoralen av hela det här dokumentet kommer vara den slitna frasen ”pengar gör dig inte lycklig, kärleken är din räddning och frälsning”, i så fall är jag ledsen att göra er besvikna.

Det här kommer inte sluta i något uppbrott, jag kommer inte resa till Afrika och rädda barnen i Kongo eller gå ner på knä och be Alice lämna sin man och gifta sig med mig. Varför? För att bägge handlingarna skulle bottna i samma egoism, och sökande som drivit mig hit.

Min far (det är med honom det börjar, och det är med honom det slutar, för det är så det måste vara, det är så det alltid varit menat att bli) gav mig mitt namn, ”Jag kom, jag såg, jag besegrades”, tre bokstäver och hela historien byter innebörd.

.

Kaos

Utan rörelse stannar tiden, enligt mitt mekaniska urverk är det fortfarande den 18 december och klockan är 01:22.

Då befann jag mig i nutidens kaos, efteråt fastnade jag i dåtidens (även kaos utvecklas).

Vi är i min lägenhet, jag och några kompisar från tennisen, pratar serveess av Fedrer och resor till Wimbledon. De har tagit med sig några tjejer jag inte träffat förut, tjejer som nu sitter uppflugna på mina barstolar och verkar mer intresserade av varandras väskor än oss.

Rom och cola, kola och sedlar, eufori, nu, nu, nu, dansar någon i min soffa till avdankad tuggummipop.

Min sekelskiftsdörr har förvandlats till svängdörr och människor jag inte orkar bry mig om namnet på kommer och går.

Så ett skrik, som fångas upp av akustiken och studsar mellan väggarna. En fattningsförmåga jag trodde jag tappat för timmar sedan får mig att rusa mot badrummet.

Karla, kalla, kliniska väggar, en massa av människor strålar ut från badkaret, och däri en kvinna som blöder, blöder från näsan, flackar med blicken, upp mot det skarpa spotlightljuset, åt sidan mot massan, ner mot det skummiga badvattnet.

Sjunker.

Innan hon dras upp av han som heter Adrian och spöade mig i tiebreak förra veckan. Spegeln reflekterar mitt kritvita ansikte, hår som hålls tillbaka av vaxöverdoser och svett. Det som skulle varit röda, berusade ögon har blivit vakna och klara av Clear Eyes. Jag har inte rakat mig på två dagar.

Få ut henne härifrån, min röst är en bruten viskning.

-Va? (Någon av de namnlösa människorna)

-Få ut henne härifrån, från min lägenhet, nu! Skriker jag

Nutidens definitionen av kaos, oförutsägbarhet och fjärilseffekter, dåtidens, en oändlig rymd och formlös urmateria.

Rådande definition uppstod förresten på grund av ett misstag, i en tid när korstågen drog genom Europa. Men det är förstås bara en parantes.

Mitt armbandsur har stannat, 01:22. Jag sluter mina ögon, låter mig bli ett med den formlösa materian, vilar i oändligheten.

.

Det är dags att låta min far göra entré i den här dokumentationen (jag har en känsla av att Freud skulle bli djupt besviken på mig annars).

Min mamma dog när jag var två år gammal (ni behöver inte beklaga sorgen), jag minns henne inte, och har därför aldrig sörjt henne.

Den mamma jag sörjt existerar endast i mitt huvud, hon är en fantasi och illusion, ett ”om inte” i en utopisk värld.

Bilden bygger inte på verkliga berättelser om den kvinna som för 34 år sedan födde en pojke som fick namnet Cesar, för om henne har min far aldrig nämnt ett ord.

Jag antar att hon gjorde honom besviken, frustrerad och förargad, att bli ensamstående far var ingenting han planerat, och plötsligt fanns där en svart, svällande plump i hans fläckfria liv.

Ett om inte, om inte jag hade blivit en del av det där svarta, svällande, om min far istället kunnat se mig som en tröst och inte en länk i den kedja av förödande händelser som inträffade under sommaren 1980 kanske saker hade varit annorlunda.

För mig var Alice trösten, hon försökte leda in mig på en annan väg, bort från den led som generationer innan mig bestämt att jag skulle vandra. Vi brukade skratta i varandras munnar och skriva ned citat i varandras anteckningsböcker, innan min far förvandlade också henne till en länk i kedjan.

Jag offrade mitt livs kärlek i utbyte mot bekräftelse från en man som jag föraktar mer än något annat på denna jord.

I min nattduksbordlåda ligger hennes runda bokstäver kvar:

”I want to do with you, what spring does with the sherrytrees”

Vintern viner utanför mitt fönster, viner i mina vener, körsbärsträden några kvarter bort kläs av frost och frusna grenar.

En gång om året, fingeravtryck på ett odiskat vinglas