En klassisk mötesplats mellan två främlingar är tågresan. I filmens värld när tåget lämnar stationen är det bara att börja nedräkningen. Snart har en dam fått hjälp att lyfta upp väskan på hyllan, blickar utväxlas och samtalet rullar. Jag har svårt att se sådana möten äga rum numera. Kanske har det med teknikens intåg att göra. Halva vagnen är fullt upptagna med sina egna privata biovisningar eller sitter uppkopplade för att hinna igenom mailkorgen. Mötet mellan två främlingar blir då nästintill obefintligt.

För att inte tala om tunnelbanans respektlösa mobilpratare. De som håller flera fyror av morgontrötta öron mer eller mindre ofrivilligt sysselsatta. Eller ungdomarna med hörlurar och Ipoden i fickan. De tvingar inte bara på dig hela sitt musikbibliotek, utan fördärvar också dina trumhinnor med en volym för att väcka döda.

Sanningen är tyvärr den att de enda som tilltalar en antingen är fyllon, turister eller tiggare. Men egentligen stämmer inte ens det. De ser dig bara som en funktion. Turisten ser dig som en kompass, fyllot utnyttjar dig för att slippa undan sina tankar och tiggarna ser dig som du ser på en bankomat: fungerande eller ur funktion.

Inte nog med det. Längs perrongerna går det värsta exemplet. Tunnelbanepredikarna. Plakaten på magen är alltid lika obegripliga. De är inte där för att övertyga, de är inte ute efter ditt medlemskap eller ens en dialog. De tycker mest bara om att höra sin egen röst. De ser dig naturligtvis inte heller, de är där för att rösten ekar högre under jord.

Jag sneglar lite på grannen på platsen bredvid. Han ödslar inte ett ögonkast åt mitt håll. Nej nej, grannen läser sin gratistidning och spenderar resten av resan att stirra ut i intet. Däremot om jag råkar blänga lite för länge, får jag en arg blick tillbaka. En blick som undrar vilken kategori jag tillhör: fyllo, turist eller tiggare.

Prova själv. Det slår aldrig fel.