Hon vrider om sin kropp till en fjäril i en oändlig öken. Där ligger hon insnurrad av bomull och taggtråd.
Hon stirrar upp mot skyn, oändlighetens motsvarighet till ödet. En lejoninna springer förbi, sträcker ut sina
ben och tar fasta på sanden med klorna. distraherad av denna händelse fångas hennes blick mot det vackra djuret. Skyn, ödet och öken försummas av ett sådant konsstycke. Det vida holistiska universum krymper och världen är en glömd plats. Utan djuret, utan känslan skall hon se att den är stor, den är där, för hennes skull.