Vet du vad?
Jag har påbörjat den här texten
och raderat den efter fyra-fem rader
om och om igen
… det första jag skrev
det blev till och försvann för…
umm… en massa timmar sedan

Jag minns hur lätt det var förut…
… innan medicinerna
att skriva var som att andas
… det krävdes ingen ansträngning alls

Visst, det blev en rejäl mängd meningslöst skitsnack…
… men då… då spelade kvalitén väldigt liten roll
Jag skrev ju inte för någon annan än mig själv då…
… precis som nu.

Nu tvekar jag inför varje rad…
som om jag borde säga någonting viktigt
… någonting som betyder någonting
men… hur skulle jag kunna göra det?

I sanning har jag ingenting att ge som de läsande ögonens ägare inte redan äger.

… om inte det är ord nu söker… ord i mängder…
helt befriade från någon djupare mening…
… och punkt-punkt-punkt i mängder

Fan…
från andetag till känslan av att läsa matte…
… totalt jävla oförstånd…

jag saknar mina gamla ord…
… mina gamla felstavlingar och grammattiska flel
de var som en filt… en stickig gammal filt
… en filt som fick huden att rodna, svida och bli repig...
men… den gav mig värme då

Jag kommer inte på ett avslut…
det får räcka så… inget mer… stopp…

/