Plötsligt
slog den till.
Döden……

Hårt och skoningslöst,
utan förvarning.
Ena stunden,
Full av glädje,
skratt och upptåg.
Så med ens .......
Skrik av bromsar,
tjut från bildäck
och Den Lille ligger
tyst ......
Tyst på vägens svarta asfalt.
Dödens tystnad,
så förlamande
att fåglar slutat sjunga.

I det vita huset
invid vägen,
på andra våningen,
hör en Mor,
ljudet
från skrikande bromsar,
och rusar,
fylld av ängslan,
fram till fönstret.
Där ser hon,
hur på gatan,
i den nu isande tystnaden
ligger…

Ett järnband
kramar hennes bröst.
Hjärtat stannar till.
Hon får svårt att andas.
En kakofoni av färger
virvlar runt
för hennes ögon.
Och så ………

Vid vägkanten
i den blå bilen,
sitter
i ljusbrun kostym
hopkurad,
förstummad,
krampaktigt kramande ratten,
en man.
Stelt, oseende,
stirrar hans ögon rakt fram.
Och liksom kvinnan,
pressar samma band
hårt hans bröst.

Omänskligt
tynger vetskapen
hans skuldror.

Han har dödat
ett barn.