Jag är inte så säker på att jag älskar dej
ändå tänker jag på dej varje dag

du är inte den typen jag brukar fastna för
faktiskt inte alls min typ

du är den första i ditt slag
kanske är det din spontana och nyckfulla personlighet
att du så ofta vågar följa dina känslor på gott och ont
tlll synes utan hänsyn till andras känslor

men ibland blir jag ledsen när du är dum fast jag själv vet att jag kan vara likadan
det är svårt att se sin egen hemska sida men lätt att se den i andra

det är svårt att älska hela sig själv när man avskyr en del man ser där
men annars kanske du aldrig funnits och min längtan efter dej
och att bli hel och ett tillsammans med dej och vakna upp som nåt annat


men å andra sidan gör du mycket gott så jag vet inte om mina teorier stämmer och att jag skräms av tanken att veta och kunna allt

jag vet bara att jag vill att du finns kvar hos mej
och att det kommer nåt gott ur detta

är det okej ?