Mannen med den stora alkoholfyllda klotrunda magen, den svarta filthatten och de John Lennon runda glasögonen var som vid alla festliga sammanhang den som lät och syndes mest. Hans mörka röst, det smått galna skrattet kunde få den vanaste av gäster att rynka på näsan, skaka på huvudet och titta menande på personen som fanns brevid dem.
Den här kvällen, som så många andra efter att mat inmundigats och skålar utfärdats var det numera en ritual att så fort som möjligt omplacera sig speciellt om man satt nära den stora klotrunda mannen. Snart så var placering sådan att ena hörnet av det tio stolar långa bordet nu hade fem sex gäster samlade och resten stående i små grupper runt om. Vid det andra hörnet satt den klotrunda mannen och någon stackare som inte varit klok nog att flytta på sig och känner istället någon sorts sympati för mannen med hatten som egentligen aldrig fått veta hyfs.
För det var ju faktiskt så att ingen någonsin hade ens försökt att be honom hålla käft.
Den här kvällen som så många andra började han skåla med hans kusin på andra änden som firade 48, han fyllde sitt tomma vattten glas med vin skålade och tömde det belåtet, började sedan prata högt och otydligt, gestikulerade vilt med sin arm. Gästerna tittade oförnöjt och skakade på sina huvuden, smuttade på sitt vin och önskade inget annat än att någon skulle säga till honom på skarpen.

Den lille pojken med det krulliga håret, blyg och skraj för de flesta. Satt och lekte med sin mat på bordet, tittade storögdt på den klotrunda glufsande mannen med de roliga glasögonen och började skälla som en hund mot honom. Voff, voff voff, voff!
Alla tystnade, den klotrunda mannen med hatten tystnade. Plötsligt brast alla ut i skratt, de skrattade så att tårarna rann pojken skällde och skrattade, men den klotrunda mannen han satt tyst och stirrade.




© Erika Olofsson