Dom vita linnedukarna fladdrar i vinden
dom hänger där som om vore de
mitt budskap till världen, att

se, att jag är en fredlig varelse
trots mitt svarta hål i själen

mina svarta kratrar är inte onda
de är de delar av min själ som
jag förlorade i kriget

som aldrig gick att återstalla

men de har lärt mig att
se igenom människan och
bortom det självklara

att se genom flera skikt samtidigt
och ändå urskilja deras konturer
var gränser går, bakom och under

dom vita dukarna är min

programförklaring