beviset av knytnävsslaget
(eller det som
såg ut som ett)
skrider bort
precis som du

och jag sitter
uppe till
04.37
för att måla
upp fiktiva världar
med hjälp av
utländska ord

river upp såren
som med nöd och näppe
läkt
(för du glömde bort
att sy igen allt
då du öppnade mig
totalt)

men jag vill
inte vara den
som är den
som är den

för den har jag
redan varit

vill bara säga
att du ska gå
lämna mig ifred
men
jag kan inte
för jag vill inte
bli ensammast
i världen
(du räddar mig
från ensamheten
vi har kontrakt
om framtiden)

*

men det är
inte som innan
mitt hjärta
galopperar inte iväg
jag tappar inte kontrollen

har för många
band som
håller mig fast
för jag vill
aldrig mer
snubbla
trilla
falla
jag vill aldrig mer
förlora mig själv
i någon

(för jag är rädd
utan livlina)