Jag vet inte hur jag ska börja texter numera så det får bli som det blir…

Det känns som att mitt skinn håller på att spricka…
… som om jag vore tillverkad i undermålig betong.

Jag smulas sönder vid minsta beröring…

… jag ser en skål med gröt där min spegelbild brukade vara.

Jag vet inte om jag kan förklara eller ens om jag borde hålla käften stängd… vilket jag alltid gör så… det är väl därför jag skriver så osammanhängande, egofixerat och som om jag hade någonting viktigt att säga även om det viktigaste jag skulle kunna dela med mig av vore hur jag sakta transformeras till damm…

… ska sägas att damm-teorin är just det… en teori…

Precis som teorin om hur världen uppstod ur en gigantisk skål med gröt… fast jag kan vara ensam med den teorin…

… hmm… refererade jag just mig själv och min självbild med universums uppkomst?

Jo… lite ego är man väl… litegrann…

Klockan är tjugo tjugosju… om fyra minuter… kanske mer eller mindre… det skulle kunna vara en hel dag och fyra minuter om jag gissat fel på vad "tisdag" egentligen betyder… det kan ju vara onsdag eller måndag även om jag tror att det är tisdag… dock ej torsdag!

Jag måste bara säga… jag har hittat världens, troligen sämsta ställning att ha kroppen i medan man försöker skriva… att ligga, ansiktet ner i en kudde och armen vinklad snett utåt från kroppen, i ett försök att nå ett tangentbord och låta fingrarna gissa sig till de rätta bokstäverna i stunden… det känns helt… ja… fördjävligt…

… jag börjar ångra mig nu när armen känns som att den vill slita av sig själv för att få lite lugn och ro…

Inte fan skall det bli lugn och ro här!

Nej, det ska bli smärta och…

… eller kaffe?

Tja… kaffe är alltid en acceptabel kompromiss…

… och avslutningsvis kan jag bara nämna att jag inte riktigt har grepp om avslutningar heller… d.v.s.

"/"

eller… om jag ska stava det bokstav för bokstav…

/