Vi mötte dem på morgnarna
dom som hade lämnat staden
de bar sina hem på ryggarna
de bar hela sina liv

spjälsängen, madrasser och filtar
de stora bykgrytorna, allt

jämte dem sprang hundarna
ömsom ylande ömsom viftande
på svansarna

barnens ögon växte av förundran
allvarliga som de djupa tjärnarna
de en gång stigit fram ur

tiden var flyktens, de allvarsamma
tankarnas och kärlekens djupaste

de hade gått från det som de sett falla
famliljer, klaner, hela byar

det föll i svart och djupa raviner
rädslan, skräcken samlade jag i min hand
bar varsamt fram den till makten

så kraftlös nu, tvekande

vi kan inget göra nu längre, svarade de
skakande på gråa huvuden

de som stannade är utan verklighet
de som lämnade staden är utan grund
tak och väggar

samlades till gemensam bikt

den ensamma flickan har ett
ljus i sina händer, färgen på hennes
mantel är grön som skogen

dit hon går följer de henne