Men hjärtat blir förvridet och liknar mest en grå kvist om hösten. Om natten vet jag inte var jag ska göra av mig och alla saker i rummet sätter sig som insekter på min hud. Allting tar slut om och om igen och den gula tejpen kletar på fingret istället för att hålla ihop mig. Snuset inuti pappersbollen gör mig rädd för pappa och tandborsten är hård och torr av samma anledning som jag inte klarar skolan. Mjölkresterna i botten av glaset bildar en fyrkant av ljus och påminner mig om min dåliga syn.
Att jag är alldeles tom skapar ett gnagande i mig som fyller ut tomrummet. Att vi alla ska dö är något jag tror mig veta och den övertygelsen sticker i mitt bröst och gör mina rörelser långsamma och tafatta. Pillandet blir en långtråkig kamp med tiden och fingrarna mot ögonen gör det bara svart för en liten stund. Känslan av att vilja sova för alltid håller mig uppe om natten och övertiden jag får påminner mig bara ännu mer om bortkastad tid. I tanken står jag på scen och sjunger inför skolan men i skolan sitter jag tyst i ett hörn borta i tankar. Även musiken tar slut och jag spolar tillbaka om och om igen för att försöka uppleva den så mycket som möjligt. Istället förlorar stunden sin charm och hela livet blir ett försök att återuppleva en förlorad barndom. Minnena blir förvrängda och jag undrar om det alltid känts så tomt och hjälplöst. Jag undrar om det finns någon tid kvar. Vad har jag att vänta på? Att jag går upp varje dag är det sista tecknet på hopp.

Dom korta stunderna av frid försvinner snabbt och jag kan inte förstå känslan. Jag saknar hela mitt liv så djupt att jag känner mig som ett dött urholkat träd bortglömt i en trött skog. Kärlek, vänskap och solidaritet blir stora ord utan mening och hela tillvaron blir ett färglagt mörker runt mina ögon.
Att bara jag har mina minnen får mig att vilja leva vidare. Jag sörjer alla minnen som aldrig förs vidare och dör ut. Att ensamheten aldrig försvinner tar död på mina ord.

Ta mig tillbaka, i slutet är allting bara grått och dött.