Hon gick på stranden med blicken fäst i sanden. Den föll på en kontur som avspeglade sig däri. Hon böjde sig ner, plockade upp…

I handen höll hon nu en vit liten sten. Hon kände dess slipade mjukhet, formad av havet hon precis andats in. I solens ljus såg hon insprängda glitterstänk, men även en liten tillslipad skåra. Hon tänkte på livet. Det fanns sår som läkte, det fanns sår som blev osynliga ärr. Då kände hon en, av havets våg, glömd ojämnhet på den lilla stenens yta…

"Men det fanns även sår som aldrig läkte, sår som förblev öppna..."