Jag tänker så här
när du nu ändå är borta för ett tag
Jag spottar ut min sanning,
och du överger så lätt din tidigare vilja att höra den, din nyfikenhet rentav
Och nu hänger en halvdan sanning som segel på detta skepp
Har vi licens för detta? Sjökort borta, sjösjuka och inget hjälper
Hänger över relingen, man över bord för att sedan kastas tillbaka av en djupens svallvåg
Efter stormen en ljus horisont, men detta vårt världshav så ointagligt
Är vi väsensskilda helt? Filosofiska bryderier trängs i det fysiska rummet, och här ute gungar det, det gungar och det fysiska rummet upplöses även det
Om vi skulle nå land, hårt men oundvikligen
Ingen plats att växa på, jordmånen väsensskild helt
Jag mager och du mylla, jag halvsol och du vandrande skugga
Havet gassar, gäckar pockar lockar
På olika stränder ilandgångna,
väsen skilda, kontinentalplattor isär
Vi,
en naturkatastrof på väg att hända,
en naturlig katastrof slumrande i sin linda,
åttonde inseglet
Dagen har sin födsel och död, solen sin gång
men havet ligger kvar, platt till synes, lätt buktande
Och sen kanten, där det börjar om
Jag tror visst vi behöver ett nytt segel,
detta nu så väsensskilt oss
I hamn kan vi inte ligga ens en dag,
vi känner havet bäst om så bara
på ytan
Alltid, men du är gungandet i mitt blod,
du är det fysiska rummet utan logik
Väsen skilda och av hav åtskilt,
seglatsen oundviklig