Liten människa, hennes små fötter till den lilla kroppen,
så naturligt uppsvängd i onaturliga vinklar på stolen
Hon ritar, direkt på duken ritar hon tuschstreck i fält
Det blåa är havet - klart att det blåa är havet!
Det gula stranden,
och resten är skogen
En massa träd blir det, men ändå helt jämngrönt

Du har havet i dina ögon, regnet, himlen
Dina ögon är himlen,
och dina ögon är samtidigt små månar på den himlen
Så sade han,
men mest känner jag:
resten är träd, resten är skog, resten är snår
Himlen öppnar sig, och månen gråter stilla,
men ingen kan hitta mig
här i skogen