Det finns en människa vars makt
kan få mig att parera
mellan hopp och förtvivlan.

Han finns alltid i mina tankar,
och jag förflyttas långt
bortom sysslorna i min vardag.

Jag kan aldrig sluta le,
inombords,
när jag befinner mig i hans närhet.

Han gör spontana närmanden.
Besvarar alla mina,
men jag vågar inte tro att det är sant.

För alltid är jag lika rädd
att han inte ska känna för mig,
så som jag känner för honom.

Fast jag vet ju,
egentligen,
att första steget redan är ta'tt.