Nattluften sjunger sin tidlösa vaggvisa, smeker behagligt skog, äng och sjö,
Den tröstar de ensamma och vilsekomna, stillar oro till fridfull sömn,
Rimfrosten lägger sig stilla till ro, ett gnistrande täcke av tro och tillit,
Till nattluftens löften ser allt och alla med ett barns oskyldigt blå ögon,
Ty aldrig har nattens vaggvisa ljugit, aldrig har den talat osanning,
Lyssna själv till dess ord: ”Var lugn, dagen kommer åter min vän”,
Över sten och tuva, äng och dike, berg och gruva, land och rike,
I vindens alla riktningar rids budskapet ut, att natten är här,

Men,
Två blommor lyssnar inte till nattluftens viskning,
Två flammor slocknar inte för vare sig storm eller kyla,
Två kroppar blossar glödgande heta i nattens svala bris,
Två själar tvinnas villigt samman till det vackraste konstverk,

Dock,
Vred blir även den godaste fader på sonen, som inte lyder hans klokaste ord,
Men om ni tror att nattluften vredgas av de älskandes last, så tror ni fel,
Tillfreds lägger sig nattluften runt de älskande, skyddar dem mot allt ont,
Ty det är enkom av vördnad för de älskande som nattluften håller sitt ord,

Älska med glädje, i hjärta och blick, därför ty, utan kärlek skulle ingen ny dag gry.