Vi byggde ett vindskydd så stadigt mot östan-vinden

de vindar som alls ej bort blåsa från havet om våren

som styrde helt omvänt vid kusten i Halland de åren

med vattnet så kyligt och svartgrönt, så hotfullt som synden


en stråle från solen sken genom den kvarglömda dimman

så frös vi därunder de dubblaste täcken vi lånat

från gamla tider då allting var följdriktigt ordnat

då regler var logiskt, minuten var mindre än timman


nu tågen har slutat att gå, liksom tiden har upphört

nu strömmen stängts av i de nedlagda kärnkraftverken

i strandbrinken växer det ej längre rosa rugosa


hur finner vi tiden åter vi frågar oss upprört

likt pilgrimer söker förklaringens känne-märken

reträtten är lång, den är längre än stormar kan blåsa