Ur den hårda isbarken stiger fram
en spindelman med grå slängkappa

vilt flaxande sträcker han sina
armar mot mig, en kall fläkt, och

frosten isvit över gräset, vägen
letar sig bortåt, försvinner i diset

På väg igen, säger han
längs de stängda vägarna
kraschar det tunna skalet
som lagt sig över ansiktet

hans leende krackelerar

öppnas upp ur ytskitet
hans spindelben vevar
i takt med basgångarna
och jorden vibrerar dovt

Öppna, öppna, öppna! ropar han
med sin gälla, pipiga röst

-Jag söker de spruckna drömmarna!

dörrarna är massiva, stängda
som om de aldrig öppnats, tunga
inga pulsslag hörs men

vindspelets klockor klingar
sorg denna morgon

som ingen vind vidrör