Jag stod och brände tussilagoblommor med min rostiga tändare när han kom gående mot mig. Han, med insjunkna kinder i den piskande vinden och händerna pressandes mot längst ner i fickorna. Jag viskade förvirrat bakom luggen medan han kom närmare med långa steg, tunna ben i smala svarta jeans:

“Snälla, virvla bort allt som är jag i en verklighetsdröm, dina korpögon elektrifierar blodomloppet med hundratusen volt varje sekund”.

Vi gick i skolan tillsammans. Nu kedjeröker han och knarkar nätterna igenom för fem minuter av rus och sexig heshet och hundra år av cancerslangar i venerna, smärta, ångest. Hans döda, svarta blod kommer att rinna genom tysta sjukhuskorridorer. Han lever ett långsamt självmord. Jag viskade ännu tystare:

“Jag vill inte att du ska dö, jag vill ha min näsa i ditt hår under ett tryggt täcke, ett nystan av bultande hud och lyckorus, du finns för att skratta, det ser jag i dig.”

“Vad sa du?”, sa han med sin melodiska röst. 
Ett rysande eko, långsamma vibrationer längs ryggraden. Jag reser mig och möter hans blick en halv meter ovanför mitt huvud. 

“Ingenting.”

“Nähä, okej. Du, har du några cash eller? Behöver låna lite till... inatt. Det är rätt brådis, du vet.” 
Hans intensiva men lugna blick flackar över mitt ansikte, halvdold desperation pulserar ur honom, spänner stämningen och dansar med slingrande cigarettrök. Långa Marlboro, röda, mellan smala fingrar längst ut på tunn, senig arm och vackra läppar lugnt väntande på svar, de är förseglade. De förseglar mig. Cigarettdoften blandad med någon mjuk herrparfym. Jag andas in sakta, mina händer darrar, andas ut och blinkar till. Han frågar igen:

“Du, har du pengar eller?”
, och ser på mig med ett svagt leende. Det finns något vädjande och ivrigt i de mörka kaosögonen, men jag vill inte knuffa honom närmare avgrunden, jag vill inte att han ska skjuta in mer gift i sitt allt kallare blodomlopp.

“N-n-nej, jag vet vad pengarna går till och jag v-v-vill inte att de ska det.”

När han ler stort blir hans ögon halvmånar, pistolmynningar som skjuter mig rakt in i magen som börjar sväva, en outhärdligt hisnande känsla och mitt låga blodtryck, jag faller ihop, en liten klump vid hans fötter.

“Ey, Stina, mår du bra eller? Hallå?”
 Den gänglige pojken från sandstormsland på knä bredvid mig på våt, glittrig asfalt utanför tiden. Krokig kropp böjd under sliten svart kappa, han är skrämmande skör. Jag ser en orosrynka mellan hans ögonbryn, bryr han sig om mig? Allt blir svart. 
En timme en minut senare och gult gatlyktsljus mot ögonlocken, det vill komma in. Men jag är djupt nere på botten av mina drömmar. Jag fortsätter att blunda. Då smeker någons långa fingrar min kind. Deras svaga elektricitet surrar ända in i hjärtat, och ett litet moln av vass rök sticker i ögonen. Min dröm suddas ut och jag öppnar ögonen, hans ansikte en decimeter från mitt. 

“Det gjorde susen med lite nikotin i ansiktet”, skrattar han. Ett porlande, dansande skratt från hans mun som ett sår. Luften liksom sjunger och jag ler, glömmer allt det mörka. De brända tussilagoblommorna ser sorgset på oss när vi går ner mot stan. Ner mot fem minuter av rus och hundra år av cancerslangar i venerna.