Där längs med stigen kommer en kvinna. Döden kallas hon, en ensam själ från en annan tidsålder.

Klädd i sorgens färg bär hon med sig en vetskap om när och om hur. Med långa naglar ristar hon in livslängder i barken allt eftersom hon rör sig framåt.
Luften doftar fuktig mylla, stigens barr ger fotstegen en tystnad, intet ljud hörs. Gula nattljus kantar vägen hon går.
Men de modiga korpar tystnar med ens. Ja, med ens är skogen en annan än nyss. Grön mossas skimmer blir så färglös och den som viskat i skogen håller en hand för sina smala läppar. Himmel så svart sänker sig sakta, låter dimslöjor dansa över ängsmark och glänta. Månljuset skymtar när tunga moln får revor i sig men silverglitter ger inte kvinnan någon glans. De faller av hennes svarta kappa då de når dit ner. Regnar som silverflagor ner på stigen efter henne och sopas bort utav vindens virvlande.

Med ens är allt väldigt stilla, liksom aktar sig. Man skulle kunna säga bidar sin tid för hela omgivningen håller andan.  Löven prasslar inte ens fast det är emot deras natur. Gräset reser sig i hennes spår men först då hon försvunnit bakom kröken. Nattdjuren går åt andra hållet, känner spänningarna i skogen inatt. Ängsliga ögon tittar bakåt när de skyndar undan.

Hon visar ingen brådska, behöver inte ty ingen hinner undan. I hennes svarta ögon avspeglas trädens grova, snart lövfria kronor och den död som är tänkt för just dig och dig och mig. Mäter livslängder och bestämmer avslut med en makt som är få förunnade. Tro inte att hennes svarta ögon är grymma för de lyser av kärlek men hennes lott blev att vara dräparen, den som tar livet från folk. Hon tittar inte på uträttat förvärv eller ondska. Hon läser det inre, ja det är inte för mig att förklara hur hon gör. Och vi behöver inte veta egentligen.

Svåra beslut, inte så rättvisa men ofrånkomligt rättvisa ändå. För varje släckt liv blir det en promenad rakt in i evigheten, in i glömskans mjuka famn. För varje promenad två ganska skrämda ögon som dock tröstas av hennes djupa visdom. Bättre resignera än strida för alla strider kan inte vinnas och den sista promenaden kommer man inte undan.

En hård men rättvis kvinna vandrar vägen fram. Aldrig älskad, eoner av ensamhet har gjort spår i hennes innersta. Vinden rister i skogen och i hennes svarta dräkt. Vart hon är på väg vet ingen, kanske till dig eller dig eller mig.