I utmarkerna rör sig
undersätsiga män med
blek osund hy
slitna kostymer och
vanvördiga hattar

de samlar in minnen
att vända mot dem
som minns sin ungdom
med oförfalskad glädje

ur mörkret och in igen

de visslar ur dimman
kråkor närmar sig
med öppna näbbar
går de till attack mot
allt vad glädje är

när jag vaknar ur
drömmen syns ingen
botten, har golvet rasat
regnet genom takets
olyckssprickor

männen intar staden
singlar ner från ovan
rättande till sina falskeliga
hattar, borstar av dammet
från de slitna kostymerna

än en gång har de
bedragit världen