Viska igen att snart alldeles snart
sveper lugnets änglar in jorden.
Viska igen att snart alldeles snart
blir väntan förväntansfullt still.
Viska igen att snart alldeles snart
omsluter sig vintern runt Norden.
Viska igen att snart alldeles snart
kryper vi oss så nära intill.

Så nära så nära så sinnet som fryser
när dagsmejan knappt orkat tina.
Närhet som stjärnan på himlen som lyser
vars strålar knappt orkar att skina.

Nära, så ytor av hud kan bli kyssta,
då de vidrör en annan gestalt
när tystheter inte i sig äro tysta
och jaget i sig inte allt.

Viska igen att snart alldeles snart
sveps vi om utav änglarnas vingar.
Viska igen att snart alldeles snart
kommer vintern att födas och dö.
Viska igen att snart alldeles snart
och allting som skapandet tvingar,
viska igen att snart alldeles snart,
ska av änglarna täckas med snö.

Snön som ger skapelsen välbehövd vila.
Snön gör att allting blir nytt.
Enstaka solstrålar ner till oss sila
föds nya ur det som betytt.

Vintern med ishårda trampande stövlar
bäddar sen snö kring dess grav.
Hoppas att detta som vintern nu skövlar
blir stärkande, växande sav.

Viska igen att snart alldeles snart
ska vi fira att vintern ger föda.
Viska igen att snart alldeles snart
ska vi tömma det sista av must.
Viska igen att snart alldeles snart
ska vårt blodsoffer färga oss röda.
Viska igen att snart alldeles snart
för att visa vi ännu har lust.

Lusten att åter igen kunna leva
förlust som gör gammal till ung.
Livsjulet alltid ska snurra och veva.
fast vevslängen vintern är tung.

Lusten att trotsa planeten blir öde
för sol har försvunnit långt bort.
Hyllar vi solen med julen den röde
den skymning då dagen blev kort.

Viska igen att snart alldeles snart
kommer gryning som följer av festen.
Viska igen att snart alldeles snart
är vår fest ej en domedagsfest.
Viska igen att snart alldeles snart
kommer uttjänta soldragarhästen,
viska igen att snart alldeles snart
bli ett fullblod den dag som är näst.