Jag pratade med dig för ett tag sen, bara kände saknaden växa i magen, utan att vilja göra något åt den.
Är det inte konstigt, hur saknaden kan kännas så varm och bekväm?

Jag vill aldrig låta saknaden fallera och övergå i något annat. Jag gillar känslan av att hålla distans till det jag saknar, minnena blir tydligare då.

De förstörs framförallt inte och distansen låter mig föralltid att tänka på dig med ett leénde på läpparna.
Jag älskade hur du fick mig att känna, ibland kan jag se mig med dina ögon och då är jag en helt annan person.

Jag är så rädd för att förvränga bilden, vända mig åt en annan vinkel eller försvinna ifrån ett visst perspektiv.


Jag har aldrig gått ifrån något som jag varit så rädd för att förstöra, men jag har heller aldrig sprungit så snabbt ifrån något jag inte velat förlora