Jag skriker i ett rum fyllt med människor,
men ingen hör hur skriket skär igenom tystnaden
som ligger tjockt tätt intill golvet för,
tystnaden är tyngre än allt.

Min blick är densamma som en,
sjömans sista blick på ett av de sju haven
Och i takt med att skeppet sjunker,
sjunker jag djupt ner i depressionshavet,
Och varje försök att ta mig upp till ytan,
tar mig ännu ett steg neråt.
Nej, ansträngningen är inte värt försöket.

Jag skriker i ett fullsatt rum och,
det meningslösa ljudet formas av läppar som,
kysste av kärlek.
Men för varje kyss strilade din kärlek in i mig,
fyllde mig och tömde dig.
Jag är tom otroligt ensam och detta p.g.a. dig.

Jag skriker bland alla dessa främlingar och ingen lyssnar,
ingen hör,
ingen ser,
ingen känner
. Och de som mot förmodan bryr sig,
Ja, de sitter inte i detta rum utan,
kanske, i ett annat rum, en annan värld.

Ingen lyssnar, ingen hör, ingen ser och ingen känner.
För hur skulle du någonsin kunna känna det jag känner.
Den svarta äckliga sörjan som omringar hjärtat och utmanövrerar själen
. Det som i min ordbok kallas ensamhet.
Jag sjunker ner på golvet i ett fullt rum och,
tystnaden omringar mig,
ensamheten kväver mig.
Syrebristen är kanske inte livshotande men,
den hotar mig mer än någonsin.
Tystnaden vinner för nu kapitulerar jag.
Jag ska börja älska tystnaden och älska med ensamheten.
Ingen hör, ingen ser, men det betyder inget mer.
Jag är inte längre ensam, jag har hittat det jag sökte.
Jag har hittat substitutet för dina kyssar.
Jag har hittat ersättningen för din kärlek.