Bland det bästa jag har
är mina barn
har tre
en tös, ho är 12 inne på det trettonde
tvenne söner, den förste är inne på det 15:de den siste är nätt o jämt 3...

de är mina och lämnas aldrig i retur
för att vara snuskigt modern - jag äger dem- de är fett ägda!

jag må, vara kort, 157 cm om du nu måste veta
må vara nätt, 48 kilo tung, om du nu måste veta
men min intelligens tas aldrig ifrån mig

nåja,
när skolor proklamerar att sudd och pennor efter idag inte ges till barnen eftersom de varit ovarsamma med dessa och läraren redan delat ut 70 stycken... under terminen (inte barn, utan pennor och sudd, är stiftpennor så suddet följer liksom med på köpet)

Vad må hända?
Jo, de föräldrar som inte ids, som inte vågar eller för all del inte orkar, tala vid sina barn, lymlar, unguslingar, änglar, prinsar och prinsessor, där blir det illa. Medan för dem som vågar, de som utmanar, sticker ur hakan och törs vara snuskigt vuxna, sätta ned foten, då händer det något.

Själv fick jag en verbal käftsmäll så jag vacklade ned på köksstolen, och vet du, jag blev så himla glad, så lycklig, nästan överväldigad. Äntligen! Barnet vågar säga ifrån, vågar tala om vad som har hänt, säger helt sonika:

Jag har inte haft sönder några pennor, har mina kvar...

oh mitt hjärta är i sjunde himlen!
en åsikt, en tanke, barnet lever....