”If only I could fill my heart with love…”

I stereon: The Cure med ”The Closedown”. Ute: Höstregn.
Jag då? Hur är det med mig? Jag är på väg bort. Det har känts så ett tag nu. Men Gud vet vart jag är på väg.

Du svek mig. Jag ogillar svek, jag kan inte hantera det. När jag tänker på dig idag ser jag visioner av förfall. Du blev min emotionella dekadens. Du har gjort mitt hål större och mitt hopp mindre. Är det rätt? Hur vet jag det?
Kyla. Ditt namn är som is i mitt hjärta. Elise. Elise.

Du svek mig. Jag skulle vilja gråta, men pojkar gråter inte. Därför stänger jag in allt, inväntar en explosion.

Två veckor har passerat. Två veckor utan dig. De har väl varit mer eller mindre påtagliga får jag väl säga. Mitt normala vemod har gradvis börjat utveckla sig till ren och skär förtvivlan, men sjunker då och då tillbaka till det vemod jag så väl känner.

Ditt svek har lämnat mig vidöppen.
Vart är du idag?

Ny dag. Vet inte vilken eller vad den kan komma att bringa.
I stereon: The Cure med ”The same deep water as you”. Ute: Vet ej. Jag vill helst inte dra upp persiennerna. Och jag då? Jag är helt och hållet instängd i mitt egna krossade jag. Ständigt snuddandes vid den kalla och gråa vansinnesgräns som du lämnat synlig i min tillvaro.
För övrigt har telefonen börjat att ringa ganska frekvent. Jag har mina föraningar att det kan vara du som försöker att nå mig, jag har ju fortfarande några av dina tillhörigheter kvar. I alla fall ett tag till, jag skulle ljuga om jag sa att dunka sönder var och en av dem emot min betongvägg i vardagsrummet inte var lockande. Kanske gör jag det. I hopp om att nå någon form av emotionell upprättelse, om inte annat.

Min lägenhet har börjat kännas mindre, fast den egentligen bör kännas större nu när du övergivit den. Men icke. Jag har även börjat att utveckla klaustrofobiska känslor pga. detta, mycket oroande må jag säga. Vid flera tillfällen har jag kommit på mig själv skrikandes av frustration och rädsla, tack vare min nyfunna fobi.
Jag hade gärna gått ut för att lindra min smärta, men i mina nattliga drömmar ser jag dig runt varje gatuhörn och jag är rädd för att verkligheten kan komma att kopiera drömmen. Sker det så spricker jag i tu. Sanna mina ord!


Onsdag, 20:05. Huvudsakligen har denna dag gått åt till att försöka rycka upp mig själv ur den misär du försatt mig i. Föga visste jag i morse att allt mitt arbete skulle vara förgäves.
I stereon: The Cure med ”The Drowning Man”. Ute: En klar höstdag, antagligen kyligt (har faktiskt tagit mod till mig och dragit upp persiennerna).
Jag vill slå mig fri från min smärta, men demonerna med sina sylvassa klor vill annorlunda. Med säkra grepp drar de mig neråt i rask takt. De besparar mig heller ingen som helst nåd och varje natt kvider jag i djupa plågor.
Ibland får jag känslan av att jag drunknar, precis som om någon, eller något sliter ner mig i en mörk och outforskad avgrund fylld med mina värsta farhågor, ångestkänslor och mardrömmar.
Det är ingen angenäm tid i mitt liv just. Nej, nej, inte på något sätt. Om du bara visste!
Fast ibland vill jag nästan bara skratta åt mitt armod, men då hinner realismen ikapp mig och sätter stopp för mina små utbrott av glädje. Eller något som i alla fall kan liknas vid glädje. Och är det egentligen speciellt sunt att skratta åt sina egna själsliga villfarelser?
Ja, ja… Nåväl.

Du lämnade en vemodig men passionerad man, men han har utvecklats till något mycket värre! Gradvis närmar jag mig det ultimata av sinnestillstånd: Vansinne.
Det är med blandade känslor jag yttrar dessa ord. Min ena hälft skrattar hjärtlöst och tomt åt det, medan den andra är skrämd ända in i märgen.

Och man tror man funnit nån slags glädje, men verkligheten hinner alltid ikapp och skrattar dig rakt upp i ansiktet. Och jag, jag kan ju som sagt inte hantera det här. Jag blir sån här. Jag tappar fästet. Och jag önskar jag kunde tycka det är roligt när du aldrig kommer tillbaka, men det gör jag inte. Inte roligt alls.

Nu har det gått jävligt långt. För långt. Men det skiter jag. En sån här dag till och jag dödar dig, mig, nån. Jag måste känna nåt annat. Se nåt annat än väggarna, minnena, lukterna.

Torsdag, 04:26. Ingenting. Trött. Klar.

2004-05-27/2008-08-17