Livet har fångat mig i en karusell jag inte vill befinna mig i.
Jag fångas upp i en tornardo men vart den en tar mig så ser allting lika dant ut.
Hur mycket jag än försöker att förändra mitt tankesätt,
se ljuset strimma igenom molnen.
Hur mycket jag än kämpar så tycks aldrig den konstanta smärtan tyna bort.
Det känns som om att jag har ett stort tomt hål inom mig som vad jag än fyller mig med inte kan fyllas.
Hur mycket jag än skriker, gråter, röker, knarkar eller dricker.
Hur mycket närhet, kärlek och omtanke jag än får så vill inte mitt tomrum fyllas.
Jag blir extremt besviken på småsaker som egentligen är obetydelsefulla.
Ledsen för ingenting.
Det är som om att jag har konstant pms.
Jag kan inte sätta ord på vad jag känner, därför skadar jag mig själv hällre än försöker.
Jag måste hitta ett nytt sätt att hantera smärtan jag bär på.
Innan det är för sent.

Love on you