Medan du söp ditt liv till små, små bitar av hat så växte dina barn upp till egna, speciella individer. Alla fyra med någon form av sorg i sitt hjärta, alla fyra med skador som inte syns men som lik förbannat finns.


Medan du söp ditt liv till kras föddes dina barnbarn. Fotbollsälskande, hästälskande, glassätande barnbarn som du inte brydde dig om att lära känna.


Om du kunde,
om din hjärna ännu var klar och redig,
om inte alkoholens skador gjort dig till ett lallande får
skulle du då högt kunna tala om att du ångrar det du gjort?

Skulle du då högt kunna erkänna att även ditt hjärta blöder av sorg på grund av det du orsakat oss?

Skulle du då kunna föreställa dig hur det känns i ett barnahjärta när pappa slår mamma och dricker sönder och samman tillvaron för de barn han valt att skaffa?

Det tror jag inte. Jag tror faktiskt inte du skulle bry dig...