Här sitter jag, i viddernas Jätte, där den ursinnigt rusar fram på sin väg av stål. Men samtidigt, så graciös Jätten är, när den glider fram över Skånes milsvida ängar, smyger fram genom Värmlands mytomspunna skogar och flyger fram som vinden utmed Lapplands kristallklara forsar. Jag blickar stilla ut och ser hur byggnader, människor, landskap försvinner i fjärran.

Alla tankar, som blivit idéer, som blivit ideal, blivit Eifeltornet, blivit krig, blivit religion, blivit miljarder barn och som slutligen hamnat på Tiden och Livets soptipp och slutförvaring, där de tituleras "historia". Ungefär som kärnavfall, något ingen vill kännas vid. Allt detta vackra susar bara förbi och försvinner obönhörligen, blir passé. En så kort tid var och en av dessa tankar förärats med, innan de är förbi. Och vem skulle kunna stoppa Jätten? Den är det mäktigaste och kraftfullaste som finns! Nej, den är ostoppbar.

Här sitter jag, i viddernas Jätte, med min rygg mot färdriktningen, där jag placerats. Jag åker så som i Tiden och Livet och ser Världen svischa förbi utanför fönstret. Det är inte Jätten som rör sig genom Världen, det är Världen som rör sig kring Jätten, på samma sätt som Världen rör sig kring Tiden och Livet. Den gigantiska skillnaden är dock att allt som har med Jätten att göra är SJ:s fel. Men när det gäller Tiden och Livet är det ta mig fan din egen uppgift att se till att du har näsan mot de öppna vidderna, framtiden!