Stress inte,
pressa inte,
låt det ta sin tid.
Låt tiden ha sin gång,
i helvete heller..

Det känns som om jag har tidspress på mig
varje gång jag träffar dig,
du åker snart och det skrämmer mig.
Jag kan inte koppla av riktigt,
för det känns som om "vi" lever på lånad tid.

Och vad är "vi" ?
Ja, den frågan ställer jag mig otaligt många gånger..
Vi är i en gråzon där vi inte vet vart vi står,
vad är "vi" egentligen?