Ett böljande hav av dun och bolster där jag smyger mig fram. Mina ögon är vana vid mörkret och jag ser dina konturer avteckna sig mot det vita lakanet. Tassarna sjunker ner för varje steg jag tar och bildar små gropar av luft i täcket. Försiktigt, försiktigt. Svansen ger mig balansen som krävs för att jag inte plötsligt ska falla åt sidan eller trampa fel.
Jag får inte väcka dig. Så många gånger som jag har jagats ut härifrån. Jag hade velat fråga dig att om jag bara sitter i ett hörn eller ligger på golvet finns väl inte risken att jag stör? Det fanns en tid då jag ständigt revolterade, gick min egen väg och struntade blankt i ert sätt att leva. Nu känner jag mest en längtan att i lugn och ro få vila hos er, hos dig, och lämna stoltheten därhän.
En gång i tiden skulle min svans ha krökts av förvåning om jag ens snuddat vid tankarna som bär mig idag. Få saker gör mig så glad som att se dig skratta, sträcka dina händer mot mig och älska mig för att jag finns. Om jag anstränger mig riktigt noga kan jag ibland även uppfatta ljuden, höra dina obegripligheter som ska liknas vid kommunikation. Det brukade vara ett av mina största nöjen att låtsas förstå vad du menade, bara för att få se hur du hoppade upp och ner av entusiasm och inte sällan förmedlade vad jag tydligen menade till de andra.
Jag stannar till och betraktar ditt ansikte. Vilande mot kudden dreglar du lite och tråden av saliv rör sig i takt med andningen. Trevande avväger jag noga de sista stegen fram till dig. Minsta lilla felsteg och du vaknar. Precis som jag sover du lätt, ligger alltid på helspänn med öronen vaksamt sökande efter ovanlighetens ljud.
Försiktigt lägger jag mig ner, tätt intill bröstkorgen. Försöker passa in min egen andning med din.
Jag är till åren och du har inte lika mycket tid för mig. Vi är lika gamla, men om ditt liv precis har börjat så är mitt på väg att ta slut. Mitt är ur led, orken vägrar infinna sig och benen bär inte lika långt. Nosen, min en gång skära nos som du tyckte om att gnugga näsan mot, är sårig. Öronen mina har förpassats till någonting luggslitet och ojämnt. Ändå fortsätter du klia mig där. Jag har inte hjärta att visa hur lite eller illa det känns nuförtiden. Det är så fint att se dig fnissa av förtjusning över hur jag sträcker på mig av låtsat välbehag.
Du andas in och ut. In och ut. Jag flyter med i rörelserna, vilar huvudet mot täcket och lägger svansen om mig. Den nötta, oborstade svansen. Du brukade säga att den levde sitt eget liv, när jag i drömmar fortsatt sova medan svansen jagade möss.
Jag var väktaren till ditt rike dit ingen annan fick tillträde, och när du somnade av utmattning bland pennor och papper och legobitar skulle jag egentligen ha satt mig vid dina fötter och vaktat dig. Förlåt ett gammalt djur, men maten kallade allt som oftast och jag förstod inte alla faror som lurade på dig i sömnen. Jag vet inte om spökena finns kvar, men om jag kunde skulle jag be dig låta mig försöka igen istället för att köra ut mig gång efter annan.


När jag ligger här hos dig, vaknar du till och känner sömndrucket över min mage. Jag vill inte kastas ut inatt, trapporna tar tid att gå nerför. Men du kliar mig lite på trampdynorna och mumlar mot kudden:
”Vad jag tycker om dig lilla misse…”
Jag spinner ikapp till dina andetag.