Åkte för att se solen dö,
stod ensam under rävshög
och ensam där
ovanför var
hon likaså,
inte modig men långt
från livrädd tog hon
vingarna från marken,
slöt ögonen
och flög
-
Ifrån den lyktprydda
cykelvägen långt nedanför
stod han lika ensam kvar,
njöt av hur himlen
vit och molntäckt
blev ett fruset hav
som hon seglade på
-
Som ett fartyg, kroppen
blev ett skrov mot rymden
och i molnen brände
hennes allt för
salta tårar
hål,
blottade korn i oändligheten
som små blommor
på en nyvaken
sommaräng
och han stod kvar
-