Vinternatten klättrar sig så smidigt in genom sköra fönster. Visserligen är det knappast något chockerande då fönster huvudsakligen inte är till för att stänga omgivningen ute - väggar fyller den funktionen.
Med fönster väljer vi istället att se det som finns utanför, samt tillåter oss själva att blotta oss för allt som är vår ovisshet.

Så, varför i halva helvete lyckas hans värme tränga sig igenom mina väggar?

Det var januari och imma på mitt sovrumsfönster.
Han höll min sköra kropp i ett stadigt grepp. Vidrörde mig med sina varma händer. Och när klockradion visade 06:28 kändes det som att han aldrig skulle gå, som om han aldrig skulle göra mig illa. En obefintlig värme strålade in genom min hud - min mur mot omvärlden.
Och då kom paniken. När klockan slog 06:29 frågade jag
”varför är du så snäll mot mig?”

Jag var livrädd.
Han må dock inte veta vad som fanns innanför min mur, för jag har aldrig varit en fönstertjej. Nej, mitt murbyggande tog sin akt i detsamma som rädslan slog över då alla jag en gång älskat försvann. Stärktes när första kärleken tog mitt hjärta med våld, slängde det på marken och stampade sönder det. Och slutligen färdigställdes i detsamma som bästa vännerna svek.
Och där hade jag stått. Sexton år och livrädd för sårbarhet, kärlek och tröst. Öppen för självdestruktivitet, verklighetsflykt och allt som var bitterljuvt.
Och nu var jag sjutton och ett halvt och kände mig inte längre så jävla odödlig och stark – för klockan var 06.30 och någon annans värme att trängt igenom murarna som var min förlitelse.
Jag var livrädd.

Och jag började skaka våldsamt och hjärtat värkte och revbenen sprängdes. Han frågade ”Varför skakar du?” och hans röst var len och hans fingrar vilade omhändertagande runt mina axlar. (och jag ville gråta för att han faktiskt brydde sig)
Jag tvekade. Kunde den kyliga sanningen rymmas i den varma luften? Och skulle han stanna om jag delgav något som vilade bakom muren, i utrymmet som aldrig blivit vidrört av någon tidigare?
Klockan var 06.32 och jag hade bestämt mig.
”För att jag är fullkomligt livrädd”
Han kramade mig hårdare och jag trodde jag skulle dö då jag låtit muren falla för några sekunder, och hans värme satte mig i lågor.
Klockan var 06.35 och jag bestämde mig för att precisera.
”Du gör mig livrädd”

När solen började sticka i mina ögon, var jag mig själv igen. Muren var starkare än någonsin och iskallheten vilade i mina ögon och kylan i mina stämband.
Men jag ångrade det inte, att jag låtit sanningen sippra ut.
För han gick inte, och egentligen är det de, som är det enda som räknas.